Í dag när jag åkte tunnelbana hem från skolan satt det en äldre kvinna och hennes barnbarn mittemot mig. Kvinnan var läskigt lik min mormor, förutom att hon var några år yngre. Hon hade samma färg som min mormor brukade ha på sitt läppstift, rosa, hon hade liknande röst som min mormor och hon gjorde EXAKT samma miner med sin mun som mormor brukade göra. kvinnan pratade med sitt barnbarn precis så som min mormor gjorde till mig, prata om intressanta saker som egentligen inte var så intressant, låter konstigt men jag tror nog att dem flesta kan hålla med om det att i bland när äldre pratar med än berättar dem ganska konstiga saker som egentligen inte är så jätte intressanta men ändå så är det mysigt att lyssna på, någon som känner igen det?! Eller det kanske bara är jag?!
När dem satt där framför mig och pratade, skrattade, slog det mig hur mycket jag egentligen saknar min mormor. Jag saknar verkligen allt som har med henne att göra, saknar allt vi gjorde tillsammans. Nu är det 2 ½ år sen hon dog och saknaden över henne blir bara värre och värre för varje dag som går..........
Snälla kom tillbaka!
Vi saknar dig!
Vi behöver dig!
Vi älskar dig!
I morgon efter skolan ska jag åka till hennes grav och tända ljus.......
