Jag har alltid haft en dålig relation med mat. Ända sen jag var liten har det varit kämpigt att äta mat, så fort jag åt någonting fick jag ont  magen vilket sen ledde till att jag valde att inte äta någonting, när jag var 3 år konstaterade läkaren att jag var laktosintolerans. Mina föräldrar började då att göra laktosfrikost till mig vilket ledde till att jag åt mer och gick upp i vikt. Tyvärr varade det inte länge, när jag var 3 ½ år gammal kom min lillebror som tog all uppmärksamhet i från mig , jag var ju så van att få all uppmärksamhet av mamma, pappa, stora syster, mormor, farmor & farfar m.m. och sen kom det en till i familjen som fick all den uppmärksamhet som jag fick när det bara var jag. och för att få tillbaka all uppmärksamhet igen visste jag att om jag slutar att äta helt så kommer jag att få tillbaka uppmärksamheten, vilket jag också gjorde. Det slutade med att jag blev så dålig att jag fick åka in till akuten. Där konstaterade läkarna att jag led av undernäring och uttorkning, så jag fick ligga med dropp och fick göra alla möjliga undersökningar.  Både mamma & pappa fick  rejält med utskällningar av läkare, föräldrar på dagis m.m. Men det var ju inte deras fel att jag inte åt maten som jag fick, det var ju jag själv som valde att inte äta...... Åren gick och mamma & pappa fick kämpa med att få i mig maten, men när jag var 7 år bestämde mamma & pappa sig  för att jag skulle få laga min egna mat, alltså hjälpa till att laga middag. Eftersom att jag fick laga min egna mat blev det också roligare att äta, jag hade fortfarande svårt att äta men istället för att inte äta någonting fick jag i alla fall i mig lite.  Jag fick en bättre relation till mat..........  4 år senare alltså när jag var 11, beslutade mamma & pappa sig för att dem skulle skiljas. När dem berättade det för mig blev jag först inte förvånad, dem hade bråkat väldigt mycket tidigare och både jag och mina syskon väntade på att få höra att dem skulle skiljas. Men sen efter ett tag började jag att få ångest och jag började känna skam och att det var mitt fel att dem skulle skiljas, jag kände mig väldigt ensam.......... och istället för att dränka mina sorger i mat slutade jag att äta helt och jag började träna väldigt hårt (dansade irländsk dans) vilket gjorde att jag gick ner väldigt mycket i vikt , men eftersom att det var så mycket med skilsmässan var det ingen i min omgivning som la märket till att jag gått ner i vikt eller att jag inte åt någonting. Den ända som faktiskt la märket till det var skolsyster, så jag fick gå dit en gång i månaden och väga & mäta mig, vilket jag fick göra tills jag gick i  8:an. Det var ju såklart skönt att det var någon som tog tag i mig och började få mig att hitta tillbaka till att börja äta igen, men det var också jobbigt att behöva bli så uppmärksam på sin vikt. Visst blev jag glad när vågen visade att jag gått upp 1 kg, men glädjen försvann ganska fort och jag fick dåligt samvete över att jag gått upp 1 kg. När jag gick i 6:an vägde jag så pass lite att skolsystern bad mig att sluta träna (det var inte bara därför jag slutade träna, jag tappade helt enkelt motivationen och tyckte inte att det var något roligt längre) Så jag slutade att träna och började istället att äta, men bara för att slippa höra hennes tjat om att jag var tvungen att äta och gå upp i vikt..............
För 2½ år sen dog min älskade mormor, det är en av dem värsta sakerna jag har varit med om i mitt 17 åriga liv. Att förlora någon som man älskar är det värsta som finns ...... Eftersom att jag tog det så hårt när hon dog, var både jag och min familj oroliga för att jag skulle sluta äta igen..... Men jag lyckades fortsätta att äta, dock var det jätte svårt, men jag klarade det och jag vet att min mormor skulle vara stolt över mig att jag inte lät sorgen ta över mig så att jag slutade att äta.......
Nu är jag 17 år och brottas fortfarande med maten, jag äter som jag ska.... Men jag får fortfarande dåligt samvete när jag äter, och efter att jag ätit mår jag jätte illa. Jag får oftast höra kommentarer i skolan att jag måste äta mer och att jag är så liten, men jag har berättat för dem att jag inte kan äta när det är mycket folk omkring mig, så dem har slutat kommentera, vilket är skönt för då känner jag mindre press när jag äter. Dock är det vissa som inte kan sluta kommentera allt jag äter eller köper , dem typ säger "ska du verkligen äta den dära bananen?" "ska du verkligen dricka den dära festisen?"     Och det var en gång som jag skippade salladen till lunchen, för jag tänkte att jag kommer ändå inte äta den för att den inte är god, då fick jag höra "Hur kan du skippa salladen?! jag skulle aldrig kunna äta en måltid utan sallad!!!!!! Och att få gång på gång höra kommentarer när jag äter är skit jobbigt, speciellt om du har haft en typ av ätstörning!! "VEM FAN GAV DIG FRIHETEN TILL ATT KOMMENTERA VAD JAG ÄTER???!!!!!!!! "    Och jag får inte bara kommentar i skolan, en gång när jag gick till affären (kommer inte ihåg vad jag köpte) men då fick jag höra av gubben som stod bakom mig i kö:n " Men oj! Ska du verkligen äta det där? vill du bli tjock eller, för det där blir man inte smal av!!!!" och så skrattade han. Jag fick genast dåligt samvete och hade ingen lust att köpa sakerna, jag blev också arg. Hur fan kan man kommentera vad andra köper!!! Och VEM fan sa att jag skulle äta allt själv!? VAD FAN ÄR DET FÖR SAMHÄLLE VI LEVER I!!!? Det är inte konstigt att ätstörningar har ÖKAT!!!!